Morgonfiske i Varkala

Varje morgon, eller rättare sagt varje natt, åker fiskarna i Varkala ut på havet för att fiska. Det hela är ett underbart vackert skådespel. När mörkret läggar sig över havet tar fiskarna sina små öppna träbåtar och beger sig ut på havet. En efter en lämnar de sandstränderna. När sedan natten har lagt sitt täcke över havet tänder fiskarna små lampor på båtarna. De flera hundratals båtarna bildar så långt ögat kan nå ett pärlband av små eldar med sina lampor längs med hela den natt täckta Varkala kusten. Det är helt underbart vackert att titta på. Under hela natten ligger de ute på havet och guppar som små eldflugor i vinden. När sedan morgonen kommer, innan solen reser sig ur havet som ett glödande klot, styr båtarna tillbaka till de vita sandstränderna. På stränderna börjar morgonens nästa arbete. Under natten har varje fiskelag lagt ut stora nätt från stranderna, över 500 meter rakt ut i havet. Längs med hela kusten bildas två dragkamps lag kring varje nät. Nätet dras in till stranden med handkraft. Denna dragkampen pågår i över en timme medan solen reser sig ur havet. När dragkamps fångsten är uppbärgad på stranden. Säljs den större delen av den lilla lilla fångsten av de genomblöta och saltstänkta äldre männen som utgör dragkamps- och fiskelagen. Den yngre generationen lyser med sin frånvaro. Troligen är detta ett yrke och arbetsätt som är på väg att tyna bort med den äldre generationen. Med denna generation även det underbart vackra pärlbandet av de hundratals små eldflugorna ute på det natt täckta havet utanför Varkala.











Från en genomblöt deltagare på stranden

Vem fan bryr sig?

Nyss hitkommen till Indien. Här kan man roa sig med mycket. Man kan besöka tempel, köpa tyger, gå ut på gator och torg och beblanda sig med folk och heliga kor, man kan besöka restauranger och bli magsjuk. Man kan också skita i allt och stänga in sig i ett rum med fyra chokladkakor och den senaste the Economist, och inte säga ett ord på tre timmar.

Det var vad jag gjorde igår.

The Economist är the Economist och man får ta vissa av analyserna med rejäla nävar salt, man får bortse från att världen förklaras i de simplistiska termerna Vi och Dom, eller De Goda och De Onda. Men gör man det så kan man hitta några riktiga guldtorn.

I det senaste numret, 5-11 december, så är det en särskild del som handlar om klimatförändringarna, med anledning av Köpenhamnsmötet som nu tickar på för fullt. Där, i en liten ruta, har the Economist gjort en summering om inställningen till klimatfrågan i olika länder, och hur folk prioriterar den jämfört med till exempel den ekonomiska krisen. Den har den lätt pessimistiska rubriken "Who cares? Don't count on public opinion to support mitigation". Det visar bland annat, föga förvånande, att sedan den ekonomiska krisen inträffat så har ekonomin blivit uppgraderad som fråga hos medborgare i olika länder, medan klimatet blivit nedgraderad. Men sedan har the Economist en fantastisk analys av klimatskeptism och -skeptiker, samt orsaken till denna förhållning. Jag var ju i ett tidigare inlägg inne på att jag inte förstår hur någon kan kalla sig klimatskeptiker 2009 utan att skämmas - nu ger the Economist mig svaret.

"...Sceptisism seems to be on the rise. (...) When people are poorer they may be less willing to support policies that will cost them money, but feel uncomfortable about jeopardising the planet's future to fatten their bank accounts. Sceptisism absolves them of selfishness." (A special report on the carbon economy, the Economist December 5th 2009, s 16).

"Sceptisism absolves them of selfishness". Den mest klockrena journalistiska analysen 2009, i en enda mening.

/ Karin

Klimatet, min van.

Jaha, da narmar sig den stora klimatkonferensen, COP15, i Kopenhamn med stormsteg. Fragan kanns inte langre som om den ar huruvida det blir succe eller fiasko, utan hur stort fiaskot egentligen kommer bli. Kjell har redan rapporterat om Indiens omojliga position. Jag sag haromdagen pa indisk tv - vi har sadan aven i Bangladesh - dar en av Indiens klimatradgivare uttalade sig om omojligheten for Indien att ta bindande attaganden. Det kanske ar riktigt. Men sen sa han nagot som gjorde mig riktigt forbannad. Han sa att Indien alltid skulle ga in med positionen i forhandlingarna att man forhandlar med Indiens intresse satt framst. Vad som ar bra for Indien ar det som raknas, inte vad som ar bra for klimatet. Och med den positionen blir det inga avtal och inga utslappsminskningar. Nar ska varldens ledare borja forsta, pa riktigt, att detta ar en fraga bortom nationsgranser och egenintresse?

Och i Australien, som ar en av varldens storsta utslappare per capita, har den blockoverskridande klimatuppgorelsen rasat samman efter att oppositionen har valt en ny ledare, en "klimatskeptiker". Hur kan man kalla sig for det 2009 utan att skammas ogonen ur sig? Vad ska fornekas harnast? Gravitationen? Evolutionen? Eller vanta...

Samtidigt i Bangladesh forsoker man pa alla satt flytta fokus till klimatforandringarnas offer, de som kommer fa fly land och hem i framtiden som en foljd av varldens misslyckande i Kopenhamn. Men inte ens detta ar okomplicerat, det har med att vara offer. For ar det en oroande trend som marks har, i ett samhalle som pa manga satt ar dysfunktionellt nar det galler byrakrati och politikens misslyckande i att erbjuda manniskor det de har ratt till, sa ar det att klimatforandringarna kan goras som forklaring till allt. Det ar klimatforandringarnas fel att Dhakas gator svammar over nar det regnar - inte att det byggs overallt utan tillstand sa att alla avrinningsvagar tapps igen. Det ar klimatforandringarnas fel att salt tranger in och forstor odlingsbara ytor - inte jatterakodlingar.

Nar varldens ledare, naja, nagra av dem iallafall, mots i Kopenhamn med start om nagra dagar maste de komma med klimatets basta och darmed jordens overland for ogonen, inte de egna nationernas. Likasa far de inte ta klimatet som gisslan och ha det som en tackmantel for egna tillkortakommanden.

Indien pendlar fram och tillbaka vad gäller klimatet

Indiens position inför klimattoppmötet i Köpenhamn verkar ha svängt igen. Tidigare har det verkat som om Indiens regering, med miljöministern Jairam Ramesh i spetsen, har kunnat tänka sig att överge utvecklingsländerna inom den så kallade G-77 gruppen för att sluta upp med USA och Australien och acceptera bindande utsläppsmål. Tillsammans med Kina har G-77 hävdat att det är det industrialiserade nord som har orsakat klimatkrisen och att det är dem som måste drastiskt minska sina utsläpp. Utvecklingsländerna i syd ska ha fortsatt utrymme för ekonomisk tillväxt.

USA har krävt att även utvecklingsländerna ska minska sina utsläpp och ett tag såg det ut som de skulle få med Indiens regering med på tåget. De siktar på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och har varit rädda att verka motsträviga i klimatförhandlingarna. Men efter mycket inhemsk kritik, kombinerat med löjligt låga löften om minskade utsläpp från nord, verkar regeringens position ha hårdnat igen, och möjligheterna att nå ett bra avtal i Köpenhamn verkar små. Shyam Saran, premiärministerns speciella sändebud för klimatförändringar, sade häromdagen att det inte fanns en chans att Indien skulle acceptera bindande utsläppsminskningar. Eftersom det verkar vara liten chans att de utvecklade länderna går med på att kraftigt minska sina utsläpp och det inte verkar finnas någon garanti för att de erbjuder syd någon hjälp vad gäller överföring av klimatvänlig teknik sade Shyam Saran att Indien måste skydda sina intressen.

– För tillfället så är det som vi faktiskt förhandlar om inte hur vi ska handskas med klimatförändringen, utan om hur vi ska bibehålla våra ekonomiska positioner, och hur vi ska kontrollera handeln, och hur vi lyfter fram några av våra egna ekonomiska intressen, sade Shyam Saran till The New Indian Express.

Det stora problemet i Indien är vems intressen som skyddas i nationens namn. Det är sant att landet har väldigt låga per capita utsläpp, men alla släpper inte ut lika mycket. De fattiga på landsbygden, som inte har fått ta del av Indiens ekonomiska utveckling, har försumbara utsläpp, medan medelklassen och överklassen tar efter västerländska konsumtionsmönster. För att Indien ska kunna undgå bindande utsläppsmål med hänvisning till de fattigas utveckling, måste de se till att de får ta del av den ekonomiska tillväxten. Än så länge har inte detta varit fallet.

Jag har skrivit mer om hur Indien verkade gå USA till mötes här (http://www.fria.nu/artikel/81502).

Skilda åsikter om en hållbar framtid

Jag sitter framför en av cheferna på jordbruksdepartementet i byn Kundrandar Kovil. Departementet styr över ett antal byar i trakten lyder i sin tur under Tamil Nadus regering. Här kan bönderna inhandla subventionerade frön och insatsmedel.
Inställningen till jordbruk är här är långt ifrån inställningen hos de NGO.s jag träffat.

När han får veta att jag är biolog säger han
-Man måste exploatera naturen för att kunna utveckla ett land, håller du inte med mig? Jag undrar först om han vill testa mig, men inser att han nog är allvarlig. Jag säger att vi inte kommer ha någon framtid om vi inte varsamma och istället bevarar naturen och att vi måste nyttja naturresurser på ett hållbart sätt. Han förstår inte vad jag menar.

Han är intresserad av utvecklingen i Sverige och vill att jag ska komma med tips på hur Indien kan utvecklas snabbare. När jag säger att vi har gjort många misstag i väst och att det är viktigt att vi delar med oss av den kunskapen så att inte samma misstag görs här ser han igen ut som ett levande frågetecken.
-Vaddå misstag??

Han tycker inte att det bör satsas på ekologiskt jordbruk,
- Unga är ändå inte intresserade.
Att subventionera traditionella grödor inget som staten gör eller som han tycker de borde göra. Det är bara äldre som vill odla traditionella grödor. De frön som subventioneras är hybridfrön som främst används för storskaligt, vattenkrävande jordbruk vilket gör att småbönder missgynnas. Lyckl

Han tycker däremot att det borde satsas på GMO för att möta framtidens utmaningar och matsäkerhet.

Jag blir ytterligare varse om vilket hårt jobb det måste vara att implementera ekologiskt jordbruk med en regering som totalt motsätter sig allt vad hållbarhet och långsiktighet heter och som bara vill att Indien ska utvecklas så snabbt som möjligt utan att tänka på konsekvenserna.


Sandra Thunander

The ground beneath her feet.

Mycket skiljer oss manniskor at, vare sig om vi kommer fran samma eller olika lander. Vi forvantar oss olika saker av livet, har olika bakgrund och perspektiv. Men det finns ocksa vissa saker som forenar oss, och ofta tanker jag att de sakerna ar fler an vad som skiljer oss at, aven om vi lever i en tid och en varld besatt av att poangtera skillnader. Men om vi ska halla oss till det fundamentala, sa tror jag att det ar sakert att saga att de flesta av oss forvantar sig att marken under vara fotter inte ska ramna. Och nu pratar jag bokstavligt, inte bildigt. Vi forvantar oss att marken vi bor pa, gar pa, lever pa, fortsatt ska vara dar imorgon, om ett ar, for nasta generation.

Sa inte i Manikgong.

En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.

Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.

Vem skiner Indien på?

Monsunmolnen ligger tunga över staden och vattnet sipprar genom bussfönstret. En plötslig känsla av London infinner sig. Efter en bussresa som började på översvämmade gator i Trichy och blev några timmar försenad på grund av en punktering har jag rullat in i Bangalore, eller Bengaluru, som det numera heter. Juvelen i det nya ”Shining India!”

Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.

Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?

Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.

Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.

– Sir, vill du ta ett foto?

Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.

Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.

Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.

Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.